Artikeln är tidigare publicerad i facktidningarna MM och Topp 40 samt i dagstidningen Folket (s)

 GLÖM EJ MUSIKENS VÄXTHUS !
Att göra klassresor - mellan olika samhällsklasser - känner de flesta till
innebörden av.

Med stor säkerhet kan jag påstå att jag är en av några få personer som slutet januari  1997 gör en resa mellan de olika, låt oss kalla det divisioner, av musikbranschen i Sverige och funderar därmed på hur många myter och föreställningar det finns mellan de olika delarna och hur mycket alla egentligen behöver varandra.
Frågan är dock om alla förstår det hela sammanhanget ?

I slutet av januari befinner jag mig på MIDEM-mässan i Cannes, vilken är världens största och kanske viktigast mässa för musikbranschen  för att bla  arbeta med ett projekt som jag och min kollega Mats Olsson gör på uppdrag åt organisationen Centre d´Information & de Ressources pour les Musiques Actuelles i Paris.
Jag träffar kända producenter, musikförlagsfolk, skivbolag, inspelningstekniker och journalister och jag ser ett tjugotal konserter på fem dagar med några av världens mest kända artister inom allt mellan techno och klassisk musik.

Några dagar senare befinner jag mig åter i Sverige, närmare bestämt på
Balsta Musikslott i Eskilstuna, där jag  på uppdrag åt Studiefrämjandet
arrangerat ett seminarium med gitarristen Janne Bark.
Ett möte mellan amatörer och ett proffs - en av de få möten som existerar
mellan de etablerade i branschen och den stora massan som vill bli en del
av branschen.
Frågan är var gränserna för vilka som är i musikbranshen,och vilka som är
utanför,går ? Kanske är många fler i musikbranschen än de själva tror.

På många sätt märker man att musikbranschen, trots sin professionalism på
många sätt, är  relativt nyfödd  även fast det gått många år sedan de
första stenkakorna började spelas in och distribueras.
Konsekvensen i jämförelse med exempelvis biltillverkare eller annan mer
traditionell industriproduktion skulle bli att biltillverkarna inte hade en
aning om vilken utbildning de framtida ingengörerna fick under sin skolgång, aldrig brydde sig om att erbjuda praktik för folk från den tekniska högskolan och trodde att olika
människor med teknisk kompentens växte på någon farm någonstans.
Sett från den nedre delen av divisionerna så skulle fantastiska myter
frodas om att man kunde skaffa sig ett jobb inom bilindustrin om man bara
lyckades rita den speciella bilen och fick någon att nappa för att börja
tillverka den.

Vad jag egentligen vill påstå är att hela begreppet vilka som är i eller
utanför musikbranschen måste omprövas, Myter måste avlivas och kanske måste
musikindustrin gå in och sponsra eller bekosta utbildning och
utvecklingsaktiviter när staten och  en del kommuner toksparar på kommunala musikskolor, studieförbund och fritidsgårdar.  För det är där växthusen för musiker, tekniker och
annan kompetens i den framtida musikindustrin utvecklas. Nuförtiden mer än
tidigare eftersom det exempelvis 1976 inte fanns något Fryshus i Stockholm,
Inget Ungdomens Hus i Strängnäs, Inget Balsta musikslott i Eskilstuna,
Inget TBV-musikhus i Örebro, Studiefrämjandets Musikhus i Malmö eller
hundratals liknade exempel.

Detta diskuterar jag i slutet av januari på en plats så långt från  den
svenska musikens växthus man kan komma - i baren på hotell Martinez i
Cannes under MIDEM - med ett antal goda representanter från den svenska musikindustrin.
Trots att jag vet att många av dem själva fanns  "i växthuset" för ett
antal år sedan känner jag att det finns inte speciellt många som inser hela bilden.
Något intresse för att sponsra " växthusverksamhet " verkar inte heller
inte direkt finnas. I många fall finns det ju inte heller någon direkt ekonomisk möjlighet
medans det  i andra fall skapas fonder i stil med Polar Music Prize.

Det finns vaga begrepp om att det är den kommunala musikskolan som stått
för all musikalisk utbildning, vilket delvis är sant, även om man då framförallt glömmer bort några av studieförbundens mycket omfattande insatser  som ofta,men inte alltid ,varit i samarbete med kommuner, fritidsgårdar eller musikföreningar.

Vid ett besök i Paris 1992  hos tidigare nämnda Centre d´Information & de
Ressources pour les Musiques Actuelles  så fick jag en kraftigt positiv
reaktion när jag berättade om hur " växthuset " för musiker fungerar i
Sverige, varpå Bruno Beutleux, numera ledare för FCM (Le Fonds pour la Creation Musicale) gjorde analysen att en av anledningarna till att den Svenska musikexporten  är så stor är att vi likt inom exempelvis tennis har " en stor stam att skörda från och en stor återväxt"
Jag hade tidigare inte tänkt så mycket i den banorna själv, och då insåg
jag hur stor musikbranschen egentligen   är och hur viktigt alla delar är
för varandra.
Musikexporten lär omsätta c:a 1,5 miljarder kronor, vilket ofta nämns i
officiella sammanhang
Allt jag åter igen vill påminna om är, glöm inte att ge näring till växthuset.

 Hasse Lindell

 H.L. jobbar sedan början på åttiotalet som konsult med utveckling,
utbildning och aktiviteter inom olika delar av musikbranschen. Åt
Studiefrämjandet har musik och mediahus byggts innehållande workshops,
rockbandstävlingar, inspelningstudior, konserter, kulturutbyten m.m. Åt
Centre d´Information & de Ressources pour les Musiques Actuelles i Paris
har en ny marknad i Sverige byggts upp för deras produkter Euro Pop Book,
Euro Jazz Book och andra musikrelaterade böcker.
I det egna bolaget Rockfile har han tillsammans med kollegan Mats Olsson
byggt upp Sveriges mest specialiserade bokhandel för musikinformation samt
arbetar med journalistiskt arbete åt fackpress.

© Denna text skyddas av lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering förbjuden.