Publicerad i programtidningen " Eskilstuna - Årets popstad 1998 " utgiven av Eskilstuna Kuriren och Sveriges Radio P3 i samband med arrangemanget " Årets Popstad " 29 - 31 januari 1998

Status Quo stod på scenen i Parken Zoo i Eskilstuna på den första riktiga konsert jag minns.
En klart bra start när det gäller konsertupplevelser som just då kändes mycket overkligt. Året var 1975 och det hade gått 12 år sedan Beatles gästade stan och sedan följts av ett antal internationella kollegor som exempelvis The Who och The Troggs.
Jag hade sett några konserter med lokala band i fritidsgårdsmiljö, men detta att en då jättestor internationell grupp kom till Eskilstuna ansågs av mig liksom många av mina kompisar som mer sensationellt än att en rymdfarkost landat.
Ljudvolymen på konserten är nog också den högsta jag upplevt. På måndagen efter konserten hade rektorn på Djurgårdskolan där jag gick i nionde klass ett info-möte om detta med farligt hög volym. Han hade personligen drabbats eftersom en av hans söner klängt vid en av PA-stackarna och hamnat på sjukhus med balansrubbningar. Han blev senare en känd fotbollspelare och tränare, så jag förmodar att besvären gick över. Ljudvolymen och kraften i ett liveframträdande var ändå - trots risken för ständigt öronsus - det som lockade mig. Vid varje tillfälle som gavs gick jag på konsert. Oftast blev det lokala band som Dagmar Luring, Inferno, Casanova ,Pegasus, eller Harem. I mitten på sjuttiotalet fanns ett rikt musikliv i Eskilstuna som dock var kraftigt uppdelat i en sfär av proggare ( som gick under Eskilstuna Musikforums flagg med bland andra Alar Suurna som ordförande) och ett gäng pop-entusiaster (föreningen Eskilstuna Ton med bland andra Peter Thorsén i ledningen ). Trots kraftiga åsikts- motsättningar när det gällde progressiv musik kontra pop och annan kommersiell musik, enligt proggarna så fanns det kontakter mellan de bägge blocken.
På några år i mitten på sjuttiotalet arrangerade de olika föreningarna den legendariska Djurgårdsfestivalen ihop. Dock på olika dagar. Eskilstuna Musikforum på lördagen och Eskilstuna ton på söndagen. Musikforum fortsatte sedan traditionen ensamma fram till 1988 då delvis Balstafestivalen fick överta festivaltraditionen, dock med blandad framgång fram tills den sista festivalen 1992.
Blueslegender som Albert Collins, Charles Brown och Ray Brown avlöste varandra på olika arrangemang som Lasse " Tuna "Olofsson jobbade med i slutet på sjuttiotalet. Han lämnade dock stan för att starta Rock Palais och Underground i Stockholm.

På puben Old Bowler träffades alla typer av folk och diskuterade musiken och i många fall också politik. Det var ju som sagt sjuttiotal. En av Eskilstunas första rockstjärnor Jan O´Boggie ,som slutet på sjuttiotalet var medlem i eskilstunagruppen Heartbreak Hotel har försökt beskriva något av detta i sin låt " Ride in the city " som kom på en singel 1978 där den lite märkliga textraden "... and you see all the red people just sitting in the darkness and talking shit " finns. Låten prövades även på Europatoppen. Undrar om någon förstod texten ?

När det gällde överlevnad så var det dock Musikforum som
klarade sig bäst. 1979 invigdes det första egna musikkaféet i KFUM-huset .1982 döptes det om till Club Dolores och hela föreningen genomgick en kraftig omvandling med bl a Mats Olsson och Michael Levine som frontfigurer. Sommaren 1982 invigdes klubben med en hel vecka med konserter. Radioprogrammet Ny Våg i P3 med Jonas Almquist och Håkan Persson som programledare sände direkt från invigningsveckans final i Stadsparken med bl a
Gå å Bada, Minx och Tina Tarm på scenen.

-Club Dolores var mitt musikaliska hem under hela åttiotalet, säger Michael Rattur, Harry Lime Records och minns speciellt The Goodfathers, Danielle Dax och Front 242

Eskilstunas första skivbolag hette Pipaluck och kom med den första samlings-LPn 1981 men namnet Aktiv PR. På samlingen medverkade tolv eskilstunaband där Trick skulle komma att utmärka sig bäst de kommande åren, men då under namnet Memento Mori.
Pipaluck fick sin första storsäljare med örebrobandet Lolita Pop året efter.

Grupperna Heartbreak och Date-X turnerade runt Sverige, syntes i TV, hördes i radio och spelade in ett flertal singlar och album men var nog aldrig direkt kända som eskilstunaband. Man tänkte nog inte i de banorna då. Min teori är att dagens var-ifrån-är bandet (?) fixering kommer från England och Manchestervågen.

På sjuttiotalet återfanns nästan alla band i replokaler på Nygatan som revs 1978 får at ge plats åt Fortifikationsverket. Banden fick en fristad i det gamla sjukhuset Balsta i janauri 1979 - och replokalerna finns kvar där sedan dess. Huset kallas nu Balsta Musikslott och är en av sveriges, ja till och med bland världens största replokalscenter där även Studio Ambassaden, En rockskola och ett kafe finns.

Inom Eskilstunas hårdrocksvärld hade det börja röra på sig rejält efter att Tomas Sunmo hade spelat en demokassett med eskilstunagruppen Torch för Sanji Tandan som då jobbade på distrubutionsbolaget SOS samt drev sin egna etikett Tandan Records i Stockholm.Detta resulterade i att det kom ut en maxisingel och två album med återutgivning 1990 på det amerikanska bolaget Metal Blade. Gruppen Crystal Pride, som ännu existerar, hade kommit ut med en egen vinylsingel redan 1981 och fick snabbt kontrakt med Mill records för ett par album till.
Trummisen Fredrik Lindstršm har dock lämnat bandet för länge sen och övergick som bekant till att busringa i radioprogrammet Hassan. Nu är Crystal Pride en härlig blanding avmedlemmar från de bägge stora hårdrocksbanden. Torch gitarrist Christer First - som nu alltså spelar i Chrystal Pride är numera också välkänd musikhandlare som förser en stor del av alla musiker med utrustning.
Sjuttiotalets storheter Pegasus hade bytt namn till Lynx och kom ut med en LP.
Wizz,Treasure och King & Rozz hade alla Göran " Kungen " Kunstberg som gemensam nämnare och alla band släppte skivor. Kungen återfinns numera i Urban Turban.
Kungen och hans kompanjon Gillstedt fick förresten fint besök 1980 då Phil Lynott dök upp i stan på ett privat besök. De hade träffat honom tidigare i England och han hade lovat att hälsa på om han hade vägarna förbi.
1983 kom media till Eskilstuna och gjorde reportage om "sveriges hårdrockstad " vilket som begrepp hängde kvar tills i början av nittiotalet.

Thomas Gladh fascinerades av hela Eskilstunas musikliv och började 1986 att samla material och dokumentera allt. Det skulle från början bli ett slags bandlexikon, men har nu svällt till tre eller t o m fyra opublicerade manus i tegelstensformat som vi alla väntar på att få läsa.

Rockbandstävlingar har alltid varit både hatade och uppskattade på samma gång.
Under åttiotalet återfanns de i Parken Zoo och vinnarna hette Linje Lusta, Minx, WC och SKO som senare blev kända som Svenska Kaos Orkestern.
Rock-SM passerade stan ett par gånger under åttiotalet. 1987 vann bandet Tyrox med bland andra Johan Bokström, nu känd arrangör, då som gitarrhjälte en semifinalplats.
Bandet släppte även en singel med titeln" I belived in you".
"On the Rox " med Daniel Zanger Borch gick inte vidare , men blev ändå ett känt namn i Sverige. 1988 vann rockabillybandet Wildfire Wille & The Ramblers som senare turnerat Europa runt.
1990 var det premiär för CULT på Skylight där vinnarna har hetat Pink Panther, Jones & Giftet, No Funktion,Tough Trade, Yvonne,Pain Of Salvation, Waterwheels, Selfmindead,Erica Kane, Audiovisuals samt Blush i nämnd ordning. Under några år kördes två klasser parallellt - Hårdrock/ Punk samt Pop/Techno. Jones & Giftet bytte senare namn till Havsänglar och är numera kända som Kent.

Våren 1990 startade Peter Thorsén och Micke Byström Söndagsklubben på Oliver Twist där många bra band som Lemones, Liverpool, Frenchette och Ben Smith Trio spelade. Redan ett år senare fick de konkurrens av Rocco Gustafsson och Micke Lönngren som startade Happy Sunday Club på Charlies. Micke och Rocco lär även ha haft att göra med Eskilstunas mest kända svartklubb Max 500 på Bruksgatan. Men det är svårt att få bekräftat. På Max 500 spelade band som Ingo & Floyd, President Gas, Pure Mania och massor av lokala band under några år i början av nittiotalet. Micke och Rocco startade 1992 en torsdagsklubb - även kallad Kulturklubben där poesi blandades med punkgrupper, jazz med teater och annat oväntat.
Alla dessa olika aktiviteter som Happy Sunday Club, Kulturklubben och Max 500 kan man kanske se som en mycket långsiktig marknadsundersökning och en testkörning inför deras livs projekt Blå ,som efter ett gästspel ett par år i källaren på nuvarande Galway Arms, öppnade i egen regi i december 1996. Om det fanns möjlighet att göra en samlings-CD med alla de grupper som spelat på Blå så skulle de bli en fantastisk samling där Salt, Kent,Pineforest Crunch, Fireside, Bear Quartet, Carpe Diem, Freak Kitchen, Naked, Yvonne, Superswirls och många fler bra band skulle medverka

1993 återvände Lasse " Tuna " Olofsson till stan och hade något år senare full fart på sin verksamhet med Vilstafestivalen samt ett gott samarbete med Josef Madesi på Josefs Bar vilket gett Eskilstuna konserter med mängder av gamla världkändisar som exempelvis Rockpile och Saxon

Förutom alla skivproduktioner så har det även producerats en hel del musikvideor.
Råbert Bush ansågs vara en av de första redan 1984 med sin grupp Sob Sob, även om nu Peter Thorsén har det mesta dokumenterat från liveframträdanden med alla sina grupper. 1989 tog dock produktionen av musikvideor fart ordentligt och det var Håkan Jonsson och Michael Svedberg som stod bakom kameran och skötte klippningen: först som ett team och sedan på var sitt håll på Music Video Production respektive Studiefrämjandet Musik & Media. 1991 gjorde Michael en video med Jones & Giftet inspelad i ishallen och inramad av en massa teaterkulisser från maffiaeposet Luciano. I april 1996 dök videon upp i piratkopierad form och visades på Z-TV i samband med Kents turnépremiär. En av Michaels senaste videoproduktioner är med eskilstunagruppen Pain of Salvation. Den var klar i oktober 1997 inför gruppens lansering i Japan.
Sommarens Sista Suck är Eskilstunas första renodlade popfestival. Sedan starten 1991 har den fått sällskap av en mängd festivaler med mera blandad karaktär.Exempel på dessa är Årbyfestivalen, Antiplågsamma Djurförsöksfestivalen, Strömsholmsfestivalen, Sundbyholmsfestivalen. Till dessa kommer jättestora arrangemang i Parken Zoo.
På Sommarens Sista Suck har många av dagens popband från Eskilstuna debuterat. 1992 spelade Plum - numera kända som Superswirls. 1993 hette ett debutband Mr Smith - nu lyssnar de mer till namnet Yvonne. 1996 debuterade Polythene och 1997 the Snails.
Nu är det januari 1998 och ingenting är sig likt i jämförelse med för trettio år sedan. Popen har likt idrotten blivit en officiell angelägenhet i Eskilstuna. I och med utnämningen till årets popstad syns numera kommunalpolitiker på konserter och bjuder in popmusiker som Kent till Stadshusets kommunfullmäktigesal. Eskilstuna stadshotell har visserligen haft den volymstarka och publikt vilda Företagsrocken hos sig i tre år, men vem hade vågat slå vad om att Statt skulle bli popmusikens främsta tillhåll under den största inomhusfestival som Eskilstuna haft någonsin - Popstad 98.

Hans R Lindell

Rockfile News / Media - 1998

© Denna text skyddas av lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering förbjuden.

Om du vill åter till arkiven. Klicka HÄR

Jag rekommenderar starkt ett besök på TUNASIDAN