Balsta Musikslott 20 År

Publicerad i jubileumstidningen Balsta 20 År - Oktober 1999 samt på de första webbsidorna som Balsta Musikslott hade under åren 1998 - 2004. Kanske finns originalet kvar i cyberspace. Kolla HÄR

BALSTA MUSIKSLOTT 20 ÅR

Av Hasse Lindell Artikelförfattaren ( inringad i bild ) har sedan 1979 upplevt Balsta från olika synvinklar. Som kompis till de som spelade där, som musiker som repar där, som assistent till de som jobbade där, som chef för musiksektionen på Studiefrämjandet samt som ciceron till mängder av besök av fritidsledare, kommunfolk, musikbranschfolk, journalister med flera.

Framtiden blir sällan som man förutspår. Ofta blir den ännu mera fantastiskt och överraskande än vad någon tänkt sig. 1916 stod det stora huset vid Balsta gärde klart att invigas som sjukhem och åttiotre år senare firar huset tjugoårsjubileum som musikhus! 1999 så kan man kanske tro att det är ett helt logiskt tänkande som ligger bakom utnyttjandet av det gamla huset. Att det är tjänstemän och politiker på olika nivåer som tänkt till och planerat en ombyggnad av det gamla sjukhemmet till världens största musikcenter när det gäller antal replokaler och kvadratmeter. Sanningen är dock att initiativet till att använda Balsta som replokaler kom från gräsrotsnivå.
Under sjuttiotalet repade ett tjugotal grupper i ett fallfärdigt hus på Nygatan. Detta hus revs för att ge plats åt en del av den byggnad som skulle inrymma det statliga verket Fortifikationsförvaltningen. Situationen för Eskilstunas lokala band på replokalsfronten blev kraftigt försämrad och många flyttade hem sina utrustningar till garage eller vardagsrum. De tre musikföreningarna Musikforum, Eskilstuna Ton och Rudan hade ett möte med Lars Nystedt och Calle Braunerhielm från kulturförvaltningen under våren 1978. Mötet handlade om att det allmänt var svårt med lokaler för musikutövning i Eskilstuna. För att arrangera konserter eller att repa.
Vi har ju ingenstans att ta vägen, sade Alar Suurna från Musikforum och fortsatte med att förklara att den lokal som kommunen erbjöd föreningarna , Gästis på Köpmangatan, var för liten när det gällde konsertarrangemang. Palle Johnsson, basist i gruppen Pegasus, tog upp frågan om inte det gamla sjukhemmet skulle kunna användas som replokaler. De hade själv tvingats flytta sin utrustning hem till organisten Mats "Herman" Hermansson där de nu repade. Den gemensamma visionen var att skapa ett stort musikhus med möjligheter att göra allt i musikväg.

ROCK´N´ROLL OCH RIVNINGSKONTRAKT
Som en slags nödlösning hyrdes lokaler ut på nuvarande våning två från januari 1979. Några band lär även ha smugit sig in redan i december 1978. Kontrakten löpte på tre månader och planerna från Eskilstuna kommun vad Balsta Sjukhem skulle användas till var allt annat än till replokaler. Flyktingförläggning, fängelse eller kontor till Tekniska verken var några alternativ. En annan drastisk möjlighet var att riva hela det kraftigt nedslitna och på många sätt oekonomiska huset.
"Balstabanden bildar styrelse" - kunde man läsa i lokalpressen den 12 februari. Jörgen Larsson från Allan Ladds, Ove Johansson från Fallfrukt och Claes Fall från Dagmar Luring var förgrundsfigurer.
Under våren -79 var Balsta Sjukhem som ett enda stort socialt experiment. Ett tjugotal band hyrde replokal direkt från Eskilstuna kommuns fastighetskontor på våning två och alla medlemmar hade egna nycklar! I folkmun användes förutom Balsta namn som Gökboet och Balsta Flummslott!
Ett hundratal rock'n'roll entusiaster när det gällde såväl musik som livstil höll igång i klassisk replokalstil dygnet runt och ryktet om Balsta som ett syndens näste började spridas i Eskilstuna.
Vissa krafter ville helst av allt stänga Balsta med motiveringen att det var ett tillhåll för missbrukare och att det även förekom sexuellt utnyttjande av minderåriga. De flesta unga musiker som hörde vad bland annat Arne Sörliden, kvarterspolis i Skiftinge påstod hände på Balsta, skrattade. De ansåg att det vara att göra en höna av en fjäder. Det fanns ett par stycken av musikerna som använde hasch och marijuana (jag vet vilka, men tänker inte avslöja det), visst drack många en massa öl och visst var det sant att några unga rockstjärnor tagit med sig sina något yngre flickvänner till lokalen och …umgåtts. Det varmed all säkerhet dock safe-sex, eftersom att man kunde beskåda en och annan kondom hänga från taklamporna i korridoren.
I ärlighetens namn så var det kanske tjugo - trettio personer som höll rock´n´rollfanan högt. En majoritet av de band som repade på Balsta var mest där och bara repade och jobbade på lika oglamoröst som man kan se och höra band göra idag. Stefan Wistrand, musikbibliotekarie och saxofonist, minns med viss irritation att folk från socialen gick runt i huset för att kolla hur folk hade det med droger och alkohol.
- Ska man inte få vara ifred och repa i sin egen replokal? frågade sig många band.
Kecke Lundgren, nu utbildare på Rockskolan, då en ung gitarrist, minns dock en och annan kul fest i den före detta matsalen som låg i mitten på våning två då bland annat Stefan Papanastasiou spelade El-Bouzoki och folk dansade något folkdansliknande(!). Det var också i den före detta matsalen som olika stormöten hölls. Kommunens representanter mötte banden och uppmanade till skärpning när det gällde städning och att inte spela med öppna fönster.
Sommaren 1979 besökte Lubomir Minev och Thomas Kleverman från Studiefrämjandet Balsta och skrev genast på ett hyreskontrakt för våning tre. Visionen var att skapa 800 kvadratmeter musikcentrum där folk kunde träffas över "bandgränserna" enligt Lubomir, som inte direkt var känd i musikkretsar men dock var ett hyfsat stort namn inom teater och film. Som en del i detta med att mötas så drog Lubomir igång ett musikteaterprojekt med Brechts Mahagonny som grund. Det drogs också igång små filmprojekt där det var tänkt att grupper skulle dokumentera varandra och göra musikvideor.
Den första lilla kafeterian ställdes i ordning på en öppen plats i huset. Lokal 340 blev senare byggd på denna plats. Dock så blev större delen av möblerna stulna så idéen om ett kafé fick ligga på is ytterligare nio år tills det nuvarande kaféet öppnade. Lubomir anställde ett antal projektledare . Först Jan Olsson, då mer känd som Jan O'Boogie som varit gitarrist i Heartbreak, ett år senare Tomas "Sune" Sunmo, en musikprofil i Eskilstuna som spelat klaviatur och varit sångare i ett flertal Eskilstunaband
Hösten 1980 var han förgrundsfigur i gruppen Milkmen. Sunmo hann dock bara jobba i någon vecka innan han fick ett erbjudande att resa med på en musikteaterturné hela hösten och tog tjänstledigt, varför Palle Johnsson och jag själv fick vikariera. Han fick dock till ett avtal med Studio BLG som låg i hörnet Smedjegatan - Bruksgatan, vilket innebar att mängder av Eskilstunaband började spela in i en riktig studio under hösten 1980. Ett halvår senare revs denna studio och flyttade till Bruksgatan och bakom musikaffären Pop Music.

ÖVERDRIVNA UPPGIFTER
Under året började också sociala myndigheter, polisen och skolpsykologer uttala sig positivt om rockverksamheten på Balsta samt tillbakavisa påstådda rykten om knark och missbruk. Erik Fäldt, chef för Eskilstunapolisens narkotikarotel sade " Vi har aldrig ingripit vid Balsta, det är överdrivet att säga att haschmissbruk skulle vara verksamhetens huvudändamål. Vi får rapporter då och då från socialjouren som regelbundet besöker Balsta och det är helt klart att merparten av ungdomarna på Balsta ängar sig åt musik". Kriminalkommissarie Elof Brännström dementerar också rykten om att minderåriga skulle ha utnyttjats. "Spaningsavdelningarna här på polisen har gjort regelbundna besök men har inte funnit något - Inte heller har det inkommit någon anmälan".
Gunnar Korfeldt, skolpsykolog ansåg att verksamheten på Balsta var bra och att det skulle vara farligt att stänga Balsta. Alf Olofsson t f socialchef ansåg att den bild som målats upp var mycket överdriven och att den vettiga verksamheten drabbades.

KONSERTER OCH FESTIVALER
Det blev aldrig någon konsertlokal på Balsta, trots önskemålen från musikföreningarna. Eskilstuna Musikforum hyrde in sig hos KFUM på Kriebsensgatan och öppnade sitt musikkafé under våren 1979, varpå ett stort antal s k Balstaband fick spelningar. Balstaband är väl närmast att betrakta som synonymt för lokala band på Eskilstunadialekt sedan dess.
Jan-Olov Olson och Studiefrämjandet hyrde Stålforsskolans Konserthall i maj 1980 och ordnade en maratongala med ett fyrtiotal band. Musikforum arrangerade för nionde året i rad en Djurgårdsfestival och Claes Fall arrangerade en festival i Eskilstuna Stadspark i augusti med bl a Dagmar Luring, Milkmen, Slapstick, Gå å Bada. Men ännu ingen renodlad konsert med Balstaband.
november samma år arrangerade jag en konsert på uppdrag av Studiefrämjandets musikverksamhet på Balsta i Bibliotekets Hörsal. Två debutband som hette WC och Object, ett rutinerat band som hette Micke Mos samt ett Ploj-Coverband som hette Ramned och som körde Ramoneslåtar. Denna konsert följdes av en serie konserter under våren 1981 på Musikkaféet som upplevdes som en mer passande lokal.
Ett år senare hade Tomas Sunmo återvänt som Balstas sammanhållande kraft och samlade ett tjugotal band till en stödkonsert för Balsta som genomfördes på Folkets Hus. Överskottet gick till färg och de långa trista korridorerna målades om i glada färger. Några år senare beslutade någon, vet inte vem, att korridorerna skulle målas om igen - och blev då i det närmast identiska med originalutförandet. Kanske dags för att måla om igen?
I juli 1982 ombildades Musikforum till Club Dolores med Mats Olsson, Anna Molander och Stefan Wistrand som förgrundsfigurer. Detta firades med en vecka fylld av konserter på klubben och en avslutande konsert i stadsparken med Minx och Eskilstunas bästa kvinnliga rockare Tina Tarm, som direktsändes i Sveriges Radio P3 och programmet Ny Våg.
Under några år i mitten på åttitalet arrangerade Balstaföreningen och studieförbunden en gemensam festival i Stadsparken. 1988 blev det då äntligen dags för Balstas egen festival - Balstafestivalen - som arrangerades ute på den stora gräsplanen med en enorm scen, bra ljud och ljus. En kraftfull konkurrent till Djurgårdsfestivalen som då var Eskilstunas största, och som detta år arrangerades för sista gången, tyvärr.
På Balstafestivalen - 88 som genomfördes den 27 augusti medverkade band som Agony, Total Sven, Blues Bandits, Pro Patria, Anyway What Kind Of Club Is This , Tune Club, Hi-Way och Tyrox.
Mindre än ett år senare var det dags igen. Den tredje juni 1989 kunde man se Rick Challinor Band, Fence around the garden, IMU, Tune Club, Panama, Deja Vu, Sharkfine, Anyway What Kind Of Club Is This och Honky Harry Bluesband. Headline skulle ha varit King & Rozz som blivit försenade från sin turné i Lettland och inte kunde spela på festivalen.
Den 11 augusti 1990 framträdde Room Five, Pink Panther, I O U, Lemones, A Virgins Delight, Bruce Wayne, Ebbas Brön, Slapping Suspenders, Bantaba, Cherie, Westside Boys, Bongmasters, Blues Bandits, Lost Cars, XL och In Cash på Balstafestival # 3. Åter igen en junifestival året därpå. Den 1 juni spelade Target, Alias Smith & Jones, Rick Challinor Band, Scarlet Pimpernell, Slapping Suspenders, Ebbas Brön, Rambler, The Wide, Wild Cat Money, Lemones, The Slammers, Dirt, Lycky Stiff, Madigan, Cheri, Black Cat Moan, Crystal Pride samt Nasty Idols.
1992 arrangerades den sista stora Balstafestivalen, då med förändringen att scenen stod på parkeringen nedanför musikslottet. Problemet detta år var liksom de tidigare. Regn och åter regn. I en artkel i Eskilstuna-Kuriren kunde man läsa följande. Problem med torka? Ring till Balsta och be dem arrangera en festival! Band som BP/OK, Twenty Ways, Don´t Bring Harry, Bye Bye Johnny, Crystal Pride och Wesser-smitters höll ut i fukten.

RICH AND FAMOUS
Många som spelar har självklart målsättningen att bli stora och välkända musiker. Under årens lopp har en och annan välkänd musiker besökt Balsta. Ian Haugland, John Levén, Mic Michaeli och Kee Marcello mest kända från Europe. Pelle Alsing från Roxettes band, Coste Apetrea från bland annat Zamla, Janne Bark från Ulf Lundells band, Hasse Bruniusson som utvecklat D-drums, Åke Eriksson (Dr Åke), Mattias Eklundh från Freak Kitchen. Listan kan göras hur lång som helst, vilket kanske borde göras för att exponeras någonstans i huset.
En del har också "vuxit upp" i huset, helt eller delvis. Jocke Berg och Sami Sirviö (Kent) startade sitt första band på Balsta. Mattias Axelsson och Richard Sellgren i Superswirls startade flera band, bland annat under namnet Plum. Bandet Yvonne spelade in sina första låtar i studion. Danne Borch spelade i ett flertal olika band under åttiotalet, bland annat On The Rox. Douglas Carr är ytterligare ett välkänt namn i musikbranschen som en gång repade på Balsta. Harri Mänty i Kent var en gång sångare i hardcorebandet No Security och Janne Svensson, mer känd som Wildfire Willy, repade en gång i den lilla lokal som Rockfile Media Services nu har som lager och kontor. Fredrik Lindström, nu författare och regissör samt före detta mästare i att busringa spelade i gruppen Voodoo som senare blev Crystal Pride. Benny Andersson i ABBA lär ha besökt Balsta någon gång under 1980. Hur som helst lånade sonen Peter Grönvall, nu känd musiker, sin fars vita Yamaha el-flygel och en Polymoog när hans grupp Rendez-Vous lånade Milkmens lokal (nummer 321 på våning tre). Med i bandet var också Hasse Fredriksson, Frida Lyngstads son, samt Vello Tammemäe.
Den största idrottsstjärna som spelat på Balsta (!) är nog handbollspelaren Thomas Svensson som spelade hårdrock tillsammans med tre andra GUIF:are samt en EBS:are under några år i mitten på åttiotalet. - Vi har inget namn, vi bara spelar för att det är så förbaskat kul, mest en skön hobby, sade Thomas i en intervju i lokalpressen.

Den största rockstjärna som satt sin fot på Balsta är utan tvekan Phil Lynott. Kungen (alias Göran Kunstbergs) och Gillstedt i Nice & Easy (även om de också ibland kallas Zaintrock) hade träffat på Phil Lynott i England och han lovade att hälsa på om han hade vägarna förbi. Plötsligt dök han bara upp i maj 1980. Nice & Easy repade då i lokal 322. Göran kan berätta många dråpliga historier om denna helg då Phil Lynott besökte Eskilstuna. Hur han letade efter dem på Balsta och på Djurgården, hur han blev nekad att komma in på Bankiren (nuvarande Galway Arms) och hur han blev stoppad i en rutinkontroll när han körde bil och fick visa körkortet.

EUROPAS STÖRSTA FRITIDSGÅRD?
Under åttitalets första år började den samarbetsform som fortfarande existerar mellan olika studieförbund växa fram. Man möttes för att diskutera gemensamma frågor och problem. Det största problemet var att man kände att verksamheten inte riktigt togs på allvar av Eskilstuna kommun och allmänhet.
Tomas Sunmo, då musikansvarig på Studiefrämjandet, minns att det dock fanns en stor förståelse bland den kommunala personal som "kommit med på köpet" från Balstas tid som sjukhem. Den gamle vaktmästaren Bengt och fastighetsansvarige Gunnar Karlsson på FAKO sympatiserade med idéen att det skulle finnas ett alternativ för ungdomar till idrott och mer traditionell hobbyverksamhet. Vad studieförbunden också insåg var att deras resurser inte räckte till när det gällde hela driften av Balsta. "Eskilstunas största fritidsgård - utan en enda fritidsledare" var ett argument.
Av de drygt 200 som var aktiva på Balsta samt det hundratalet andra som "hängde" runt banden fanns det självklart ett och annat socialt problem - det var ju inte direkt Eskilstunas mest välartade ungdom vi talar om här. Förutom någon fritidsgårdsliknade verksamhet behövdes också ett samarbete med socialkontoret vilket skulle innebära att det fanns resurser från det hållet för gemensamma projekt och inte bara att några fältassistenter då och då "snokade" igenom huset.
Men intresset var som sagt svagt från de flesta håll inom kommunen, troligen för att huset inom kort planerades att byggas om och inrymma någon annan verksamhet.
Under hösten 1981 gjordes en inspektion av brandmyndigheterna och Balsta stängdes omedelbart . Äggkartongerna som satt på väggarna för att dämpa ljud ansågs mycket eldfarliga. De gamla ojordade kontakterna var glappa och dessutom överbelastade eftersom de flesta band hade kopplat ett stort antal fördelardosor och skarvsladdar för att kunna driva utrustningen.
Plötsligt så stod allt på sin spets. Skulle Balsta stänga som musikhus direkt eller skulle kommunen investera i nya eluttag och ljuddämpning till lokalerna? Stormöte och diskussioner med kommunstyrelsen. Uno Zetterlund (s) besökte Balsta och mötte i stort sett samtliga aktiva i den gamla matsalen. Uno "tog med sig synpunkterna" och beslutet blev att denna enkla men dock nödvändiga upprustning skulle ske. Balsta öppnade igen inom ett par veckor.
Trots denna lilla investering så fanns planerna kvar att använda Balsta till något annat. I ett brev daterat den 19 mars 1982 underskrivet Jan Erik Andersson och Klas Persson, kommunstyrelsens ordförande respektive administrativ direktör så erbjuds Kriminalvårdsverket anläggningen. I olika tidningsartiklar dementeras planerna med förklaringen att det endast rör sig om B-huset, där det nu inryms ett dagis. I dokumentet står det dock klart och tydligt att det i A-byggnaden sker en förhyrning till musikgrupper.
Det fanns ingen verksamhet på våning tre. Den stod ännu helt tom och var grogrund för många fantasier om spöken och demoner. På våning tre fanns också en stor kyrksal som få hade sett men som många hade fantasier om hemska midnattsmässor där de många av de osaliga andar som man trodde fanns deltog. Rykten gick om att det dött minst femtio människor varje år under de sextiotre år som Balsta varit sjukhem. En inte helt otrolig siffra. Det innebär att strax över tretusen människor dragit sin sista suck i huset. Ett antal själar borde alltså rimligen finnas kvar inom husets väggar. Extra stor risk borde det finnas i den nuvarande trumkliniken på våning tre eftersom det var liksvepningsrummet.

Mer om död på Balsta.
I kyrksalens tre stora fönster fotograferades gruppen Memento Mori 1984. Bilden användes till omslaget till deras LP Detta Är Paradiset.
Efter många års uppvaktning av kommunen i ärendet våning tre så öppnades den hösten 1985. Många ville se den gamla kyrksalen ombyggd till en konsertlokal. Så blev inte fallet eftersom det inte var lämpligt att ta upp hundratals personer längst upp i huset samt att det även ansågs att det vore dumt att konkurrera med de befintliga spelställen som fanns i Eskilstuna centrum. Främst då Club Dolores och KFUM. I stället blev det ett par magnifika replokaler.

OFFICIELLT MUSIKHUS
Efter att våning tre öppnats och diverse annan upprustning gjorts i huset började det se ut som om Balsta skulle förbli ett hus fullt av replokaler. Kontrakt började skrivas om och ett normalt hyresavtal med nio månaders uppsägning gällde mellan studieförbunden och kommunens fastighetsbolag. Hela projektet andades optimism och energi. Ett hundratal band repade i huset.
I markplan hade Per "Fjuttis" Larsson, Mats Hermansson och Tommy Persson byggt en inspelningsstudio som hette Pegasus Recording.
Studiefrämjandets Rockskola var inne på sitt tredje år och hade utökat antal fullt utrustade replokaler till sex stycken samt en trumklinik. Dessutom började den första MIDI-studion byggas upp där flera av Eskilstunas kommande synthstjärnor började sin karriär. Som rockskolelärare jobbade Leif Rämö, Tom Holmlund, Hannu Kiviaho, Heikki Kiviaho, Mikael "Höpie" Lindberg, Håkan Larsson (med synthar och samplers som specialitet) samt Kecke Lundgren (som sedan återkom efter ett antal års annan verksamhet 1993 och vidareutvecklade konceptet Rockskolan). Dessa drev också en liten kiosk på våning tre.
KFUM hade fått hyra hela den sk Grindstugan och fyllt den från källare till vind med band med hjälp av sin nye musikkonsulent Staffan Pettersson. Medborgarskolan satsade på ett litet inspelningsrum i sina lokaler och hade en musikkonsulent vid namn Bela Svärdmark som pendlade hit från Örebro. ABF deltog i planerings och samordningsarbetet med en riktig tungviktare vid namn John Teckenberg samt att Unga Örnar och deras Jörgen Hedberg jobbade med musikverksamheten.
På Studiefrämjandet ersatte Benny Eriksson Tomas Sunmo när han fick ett jobb inom musikbranschen i Stockholm. Balstaföreningen hade ännu en gång ombildats och Tommy Sachariassen blev vald till ordförande. Kommundelsnämnden Kafjärden - Öster, som Balsta tillhörde, hade en driven chef och samordnare vid namn Lasse Neuman. När alla dessa slog sina kloka huvuden ihop så blev Balsta Musikslott inom några år ett bestående faktum. Även om det aldrig har bekräftats, men heller inte dementerats, så var det med all säkerhet influenser från Fryshuset i Stockholm som fick kommunens intresse att vakna för att satsa på Balsta. De flesta av de tidigare idéerna togs in i en projektplan. Reception att hämta nycklar i, öppettider till sent på kvällen men stängt på natten, kafé, fritidsledare m.m. I väntan på projektpengar så genomfördes olika gemensamma projekt som exempelvis konserterna i Stadsparken.
Det gick några år. Medborgarskolan lämnade sina lokaler och Folkuniversitetet flyttade in. Benny Eriksson började skissa på en helt ny modell när det gällde inspelningar. Banden skulle göra allt själva. Till detta behövdes en ny inspelningsstudio, vilken stod klar i maj 1988 strax innan Balsta öppnade i ny form. Nu som Balsta Musikslott!
Som fritidsledare hade Peter Sköldin och Harriet Lekander anställts. Peter hade också rollen som föreståndare. Nyöppningen blev ytterligare ett lyft och den kommunala resursförstärkningen gjorde verkligen att Balsta Musikslott började kännas som en enhet. Peter som hade många års erfarenhet från politik och föreningsliv fick folk att engagera sig i föreningen och i arbetsgrupper. Harriet blev en viktig kvinnlig motvikt till allt grabbigt som fanns i huset sedan tidigare. Hon kunde verka som såväl kurator som sömmerska. Många trodde knappast sina ögon när de fick se hennes stiliga gardinuppsättningar i de tidigare så sterila korridorerna.

TIO ÅR
I januari 1989 firades inget tioårsjubileum. Troligen tänkte ingen på det. Det var ju som om Balsta Musikslott nyss hade öppnats - vilket i och för sig var sant. Under året hände dock mycket. Studion Pegasus Recording i markplan hade lagt ner, liksom Medborgarskolans inspelningsrum. I Balstastudion som Benny Eriksson och Studiefrämjandet drev på våning tre började utrustningen bli sliten efter att ha varit igång dygnet runt och Benny började titta sig omkring efter annan, bättre och mer slitstark utrustning. Han hittade en Studer 2 tumsbandspelare och en TAC Scorpion mixer i England vilka började installeras under hösten.
En filmklubb fungerade under en kort tid och såg på 16 mm film i Rum 322 på fredagskvällar. I samma rum repeterade Anna Bergfors med en amatörensemble från Årbyskolan som satte upp West Side Story.
Ett tiotal balstaband gav sig ut på en annorlunda turné som egentligen var en rockbandstävling. Gårdsrocken genomfördes på alla Eskilstunas fritidsgårdar och som vinnare kunde balstabandet Wild Cat Money koras i november 89.
Åren gick. Personal slutade och andra började. Johan Bokström ersatte Staffan Pettersson på KFUM (eller KFUK - KFUM:s studieförbund, som det fullständiga namnet är), Mats Jonsson ersatte Peter Sköldin som föreståndare, Håkan Jonsson ersatte Harriet Lekander, Mats Olsson ersatte Benny Eriksson när det gällde inspelningsstudion och ljudteknik. På Folkuniversitetet ersatte Lotta Ringkvist Pernilla Persson. Pop ersatte hårdrock som i början av nittiotalet i det närmaste upphörde att existera i sin åttiotalsform. Claes Bidebo ersattggnad av studion till hur den ser e Lars Neuman på kommundelsnämnden, DAT-band ersatte rullband i inspelningsstudion som nu fått namnet Ambassaden. En frizon och en god representant för ljudtekniken är en enkel förklaring av namnet. Mats Olsson påbörjade också en utbyut idag.
Tio år efter Lubomir Minevs vision om att grupper skulle dokumenteras kom detta igång på allvar. Michael Svedberg (då Josfalk) och Håkan Jonson började göra musikvideor ihop eller på varsitt håll. Kecke Lundgren kom åter till Balsta och utvecklade Rockskolan till vad den är idag. Harri Mänty, Andreas Bovin, Mattias Kennhed, Mattias Levin och många fler praktiserade i studion och de flesta har med tiden utvecklats inom musik eller IT-branschen.
Harri Mänty jobbade också ett tag med olika "värstinggrupper" som hade finska som modersmål - och lyckades utmärkt. Rocco Gustafsson jobbade också en kort tid på Balsta med trumkurser, men övergick sedan till att ha diverse projekt i marknadsföring, videoproduktion och konsertarrangemang. Rockbandstävlingen Cult ersatte Rockkarusellen, Sommarens Sista Suck blev en utveckling av de konserter som hade arrangerats i Stadsparken. Bruketgalorna blev en slags, men dock dålig ersättning för Club Dolores, Haaket ersatte Triangelgården och Eskilstuna fick en scen för hardcore. Söndagsklubben som Peter Torsén och Micke Byström arrangerade på Oliver Twist och Kulturklubben samt diverse konserter som Rocco Gustafsson och Micke Lönngren arrangerade på Charlies och senare på Blå blev en bra möjlighet för många band att finna speltillfällen.
Fler personalförändringar följde. Stefan Axberg och Sussie Karlsson ersätter Mats Karlsson och Håkan Jonsson. Christer Lagervall ersätter Lotta Ringkvist på Folkuniversitetet, Kenneth Alsterklev ersätter Johan Bokström på KFUM och Marija Vrbec och Mikael Edlund ersätter Stig Hellberg på ABF.
Den allra senaste förändringen är troligen att Bosse Lundquist träder in som föreståndare och att Rocco Gustafsson gör ett projektjobb med uppdrag att renovera kaféet, ordna med rutiner och trivsel samt jobba med Balstas tjugoårsjubileum.

FRÅN PARIA TILL STATUSPROJEKT
Som sagt. Det är inte lätt att förutspå framtiden. Att Eskilstunas största popfestival skulle genomföras på Stadshotellet, att stadens musikliv skulle komma att presenteras på musikmässan MIDEM i Cannes och att Eskilstuna skulle komma att profilera sig som en musikindustristad på musikmässan i Göteborg hade väl ingen kunnat tänka sig. Detsamma gäller för rivningshuset Balsta sjukhem som inom en tjugoårsperiod skulle bli ett respekterat projekt med många olika aktörer, känt främst i de nordiska länderna genom de många besök av mediafolk, utbildare, kommuner, fritidsledare samt en stor mängd artiklar, TV och Radioprogram.
När dessa besökare kommer till Balsta Musikslott får de på ett sätt ett kvitto och en förklaring till Eskilstunas rika musikliv. Många blir mycket förvånade och imponerade. Det är inte något vanligt projekt. Det är mycket större än vad som finns på de flesta ställen i Sverige. Metoderna med rockskola, egna replokaler, inspelningar, workshops och seminarier är också speciella. Den låga avgiftsnivån med hjälp av höga kommunal anslag till studieförbunden är ytterligare en faktor. Utomlands finns detta inte ens i tankevärlden. Besökare från USA, Canada, England, Tyskland, Estland, Lettland, Ryssland, Italien har bekräftat att något liknande finns inte i deras länder.
I januari 1979 skulle jag nog inte i min vildaste fantasi kunnat tro att det tjugo år senare skulle ringa politiker till oss på Balsta och be om ett studiebesök i vad som brukar kallas "Norra Europas Största Musikhus". Ska man ändå gå in på storleksklassificering, vilket jag egentligen tycker är oväsentligt , så tycker jag man bör vara korrekt. Fråga efter ett besök på Balsta Musikslott - Världens Största Musikhus.

Tack till : Per "Fjuttis" Larsson, Tomas Sunmo, Benny Eriksson, Göran Kunstbergs, Mats Olsson, Torsten Braf, Rocco Gustafsson, Kecke Lundgren med flera.

Hasse Lindell hasse@lindellartmedia.se

TILLBAKA TILL ARTIKLAR

Ny websida år 2004: www.balstamusikslott.se